Poro

Jag trodde alltid att man kan hitta alternativa handlingar, men inte nu mer. Åtminstone när det gäller valet i år.

Jag är ålderspensionär, och ser hur min pension urholkas. Dag efter dag, som resultat av den pensionsreform som genomfördes i samförstånd mellan Bo Könberg (Folkpartiet, FP) och Anna Hedborg (Socialdemokraterna, S). Därför kan jag varken rösta på Folkpartiet eller på Socialdemokraterna.

Det är också omöjligt för mig att rösta på något annat parti: Gör jag det stödjer jag indirekt antingen FP eller Socialdemokraterna, som en följd av att dessa partier ingår i block-allianser, vilket gör att en röst för vilket parti som helst är detsamma som att hjälpa antingen FP eller Socialdemokraterna till makten. Emellertid vill jag inte heller låta bli att rösta. Detta för att visa mitt missnöje gentemot de etablerade partierna.

Jag vet att jag inte kommer att åstadkomma någonting positiv med det, men åtminstone hoppas jag att inte vara ansvarig för något väldigt negativt, som det ena eller det andra  blockets regerande kommer att innebära för oss pensionärer.

Jag ser dessa block göra stor nummer om skattsänkningar för oss. Det är sent. Det är uppenbart att det hela bara är valfläsk. Därför kom de ihåg oss nu, lagom till valet!

Därför tänker jag rösta blankt

För flera år sedan läste jag en artikel där en förälder, dessutom professor vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) berättade att sonen, som led av fiskallergi, inte heller kunde äta ”vanliga” kycklingar utan att få en allergianfall. Detta eftersom ”vanliga” kycklingar fodrades med fiskmjöl. Efterfrågan av en annan sort kyckling gjorde att man idag producerar ”majskycklingar”. De är endast dessa kycklingar jag köper idag.

Jag älskar fläsk. Tyvärr fodras grisar med allt det som gör att fläsk smakar dåligt: Det räcker att ha fläskkött i frysskåpet några månader för att det ska smaka fisk. Även om jag älskar fisk så vill jag inte att mina fläskkotletter ska smaka fisk! Senare kom några inslag i nyheterna om hur några grisuppfödare missköt sina grisar, och det gjorde ju inte precis saken bättre Jag slutade därför köpa fläsk i vanliga affärer och övergick till att köpa hos producenter, t. ex. Hammersta Gård, som jag kunde lita på. Producenter som inte gav sina grisar ”kraftfoder”, eller överdoser av antibiotika.

Att äta fisk är svårt : de arter som inte är överfiskade kommer från fiskodlingar som förstör miljön, och med nötkött finns det fortfarande problem: Charleroi historien är ett exempel.

I min enfald trodde jag att jag kunde lösa alla dessa problem genom att äta lamm. Dessutom kunde det vara ett bra ekologisk val om vi åt svenskproducerade lamm.

Med datum 2010-03-19 berättade SvD att i Sverige, som första land i världen, börjat föda upp lamm i stor skala inomhus. I en efterföljande artikel som kom den 2010-03-20 fick vi veta att fårtackor hormonbehandlas så att lammen föds efter  jul. Då är de klara för slakt lagom till påsk, då efterfrågan är som störst. Dessutom, för att få lammen att växa snabbt fodras de med kraftfoder istället för med gräs, vilket ju idisslare, som lamm är, bör äta.

Därför hittar jag knappast en annan lösning än att kräva att få veta lammets ursprung innan jag köper det i matbutiken, och utifall jag inte får veta från vilken producent lammet kommer ifrån, tänker jag bara köpa utländskt lamm.

Om syftet med att producera lamm året runt var att tillfredställa efterfrågan måste producenterna förstå att konsumenterna ville ha en annat vara, nämligen: ett friskt lamm.

Det är inte vad jag och alla andra konsumenter får när producenterna försöker sälja oss lamm uppfödda inomhus. Till att jag kan få det kött jag vill ha, köper jag utländskt lamm. Svensk lamm? Nej tack!

Jag har alltid varit emot monopol. Det är för mig en principfråga. Därför blev jag mycket glad när EU fick mig att vara medveten om Internet Explorers monopol i PC-datorernas marknad. Jag hade inte uppmärksammat det!

Jag bestämde mig att omedelbart aktivt stödja EU:s kamp. Jag skulle inte nöja mig med att passivt följa deras kamp mot Microsoft. Därför skaffade jag omedelbart Firefox och Google Chrome. Dessutom slutade jag att använda Explorer. Det blev så onödigt att ha i min PC att jag tog bort den . När jag senare hörde att Microsoft och EU hade uppnått ett överenskommelse (i enlighet med den skulle Microsofts Operativ system lämna plats för användare att fritt installera den webbläsare de behagade använda), firade jag med ett glas champagne. Vilken seger, trodde jag! Men glädjen var kortlivad.

Häromdagen ville jag kolla mitt skattekonto. Jag gick till Skatteverkets hemsida, och försökte använda min e-legitimation. Omöjligt. Jag kontaktade banken (Nordea), och fick veta att jag behövde förnya min e-legitimation. Tyvärr kunde jag inte göra det eftersom jag behöver Internet Explorer för att kunna ladda ner en ny. Det gick inte med att ladda ner med andra web browsers.

Jag var tvungen att installera Internet Explorer igen. Efteråt kunde jag inte heller komma in på mitt skattekonto med vare sig Firefox eller Google Chrome – bara med Explorer. Med andra ord, EU kunde på papperet ta bort monopolet, men banken såg till att behålla Internet Explorers monopol.

Naturligtvis, har jag kvar Internet Explorer i min PC nu. EU:s monopolbekämpning visade vara ett slag i luften.

Den 29 december publicerade Metro en liten notis som passerade nästan obemärkt. I den stod att enligt justitieombudsmannen ”var de fel av Linköpings kommun att ta ner en affisch för en punkfestival där en satansfigur ses bajsa i huvudet på en korsfäst Jesus”

Vilken underbar läxa! Genom att läsa artikeln fick vi veta flera saker: Dels att kristna, precis som muslimer, känner sig kränkta när man vanhedrar Jesus; dels att muslimer inte får känna sig diskriminerade när rättvisan inte hindrar Vilks från att publicera sina verk av det mycket enkla skäl att så väl Jesus som Muhammeds bilder behandlas på samma sätt.

Med andra ord: vi, icke muslimer, måste förstå att muslimer känner sig kränkta med sådana bilder precis som muslimer måste acceptera att rättvisan varken kan eller bör förbjuda Vilks att publicera sin konst därför att det råder yttrandefrihet i vårt land.

Emellertid hindrar det inte oss från att diskutera Vilks konst. Vill man göra det, bör man diskutera dess estetiska och etiska grunder. Det implicerar att man ska diskutera mycket mer än dessa karikatyrer för att analysera vad ett konstverk är för något, t.ex. är det konst att fingera ett självmordförsök från en bro (Odell) eller att täcka ett tunnelbanetåg i graffiti? Är det förenligt med yttrandefrihet att skriva höga tvivelaktiga ”reportageartiklar” ock kalla dem för ”kulturartiklar” av typen D. Boströms (Aftonbladet 2009-08-17) eller bör den senare kategorin falla under hets mot folkgrupp eller förtal? Det skulle vara intressant att se om Vilks verk startar ett sådant intellektuellt utbyte av idéer. Kanske var detta Vilks syfte. Var detta fallet, välkommer jag det.

I kölvattnet av hotet mot Vilks har det kommit några kommentarer och artiklar i olika tidningar. Särskild två av dessa väckte min uppmärksamhet på ett mycket speciellt sätt: Nalin Pekgüls (SvD 2010-03-11) och Nabilla Abdul Fattahs (Metro 2010-03-10). Båda artiklarna skrämde mig.

I sitt inlägg i debatten gör Nalin Pekgüls en omvänd Reepalu och med det accepterar hon att i Sverige bör tänkande- och yttrandefrihet inte gälla eller gälla bara för de som tänker rätt. I sitt mycket omtalade intervju om judar i Malmö utgick Reepalu ifrån, att judarna först borde be om ursäkt för staten Israels agerande i Gaza, innan de hade rätt att kräva att få leva i fred i Malmö. För honom gäller således rätten att yttra sig utan att riskera livet bara de som tänker rätt. Eftersom Nalin Pekgül (medvetet eller ej) accepterar Reepalus synsätt, börjar hon sitt inslag med att förklara att hon tänker rätt, d.v.s. att hon är mot terrorismen, för att sedan fortsätta med att förklara att hon kände sig kränkt av Vilks teckning, m.a.o. som om hennes känslor vore acceptabla bara (och bara om) hon tänker rätt, och inte stödjer terrorismen.

Om man gör att tänka rätt till villkoret för att få uttrycka sina egna känslor, förnekar man yttrandefrihetsprincipen: Även om hon skulle stödja terrorismen har hon rätt att känna sig kränkt! Därför gör Pekgül en ”omvänd Reepalu”, och det är färligt. Speciellt med tanke på att både hon och Reepalu är ledande personligheter i Sveriges största parti. Båda två ger utryckt till ett odemokratiskt grundtänkande. Den ene, Reepalu, när han vilkorar judarnas rätt att leva i fred i Malmö till att yttra sig rätt, den andra, Pekgül, när hon accepterar att man bör underkasta sig att tänka rätt för att ha rätten att klaga.

Jag tvivlar inte på att hon kände sig kränkt, men det har hon rätt till oavsett om hon är emot eller för terrorism. Men hon utgår från Reepalus tes: yttrandefrihet gäller bara för de som tänker rätt. Därför förklarar hon att hon är mot terrorismen innan hon säger att hon är kränkt.

Likartade (om inte värre) värderingar hittar jag i Nabila Abdul Fattahs inslag. Faktum är att hon för att försvara Reepalu säger (jag återkommer till det senare igen) att ”/…/också tycker han att judiska församlingen i Malmö borde ta avstånd från Israels politik. Jag vet inte vad de tycker i Mellanösternfrågan, men personligen tycker jag att alla människor borde ta avstånd från Israels politik, judar eller inte” (Kursiver är mina. E.P.B)

Jag är flykting från Argentina. Där studerade jag filosofi. Vi kunde då inte läsa Marx därför att militärdiktaturen i Argentina tyckte, precis som Nabila Abdul Fattah, att alla människor borde tänka som dem, d.v.s. att alla människorna borde ta avstånd från marxismen. Man begränsade oss till att läsa det som passade de bäst: Plato, Heidegger, St. Tomas, Nietzche etc. Samtidigt, i dåvarande Sovjetunionen och i dess sfär, var alla tvungna att läsa Marx, Engels och Lenin, men fick inte läsa Heidegger och Nietzche om det inte var för att kritisera dessa tänkare och för att ta avstånd från den borgerliga ideologin. Man borde tanka rätt

Med tiden har jag lärt mig att det viktiga i livet, nar det gäller värderingar, är att vara öppen och kritisk i sitt eget ställningstagande. ”Den rätta sanningen” ändrar sig. Demokrati förutsätter, att man accepterar andras syn på saker, och att man hela tiden analyserar, och är beredd att omvärdera sitt eget tänkande genom att vara öppen för att ta emot ny fakta som framkommer. Dessutom, bara genom att konfrontera sitt eget tänkande i relation till andras kan man gå vidare i sökande efter ”den rätta sanningen”.

Att tro att alla bör tycka likadant, vilket fråga det än må handla om, är grunden till diktatur. Därför är Nabila Abdul Fattahs inlägg skrämmande.

Jag måste ändå börja med att erkänna att hon är en lysande skribent. Hon bara tar upp hotet mot Vilks som en inledning till en artikel där hon klarar konststycket att ta upp Reepalus utsagor, försvara dem och förklarar att judarna är den verkliga faran som lurar i Sverige! Faktum är att hon slutar sitt inlägg med att kommentera att hon själv har ”hotats av sionister och nynazister”. Med andra ord: efter att börja med att kommentera något aktuellt, som alla redan vet om och som ingen tvivlar på (islamisternas hotet mot Vilks), likställer hon det med det hot vars existens bara hon har kännendom om, det hot som ”sionister och nynazister” utfärdar mot henne. Ännu ett retoriskt mästerverk! Dels är nu sionister (den fina ord hon använder för att komma åt judar) likställda med nynazister (känns resonemanget igen ?), dels har hon lyckats antydda att den verkliga faran i samhället utgörs av de judar som hotar pressens yttrandefrihet, som hon själv står för som journalist. Och allt detta utan att frågan om yttrandefrihetens villkor tas upp på allvar.

Jag måste säga det igen: Artikeln är vad jag kallar för ett mästerverk i retorisk förfalskning. Med förevändningen att ta up en aktuellt händelse (hotet mot Vilks), övergår hon till att diskutera Reepalu, och slutar med att antydda att judar är de verkliga antidemokraterna i Sverige. Hon lyckas alltså med konststycket att omvandla judarnas utsatthet i Malmö till att framställa judar som förövarre, då de, liksom nynazisterna, skulle ha hotat henne. Ett hot, som bara hon känner till. Som sagt, ett mästerverk i retoriskt förfalskning.

Men, trots alla dessa oändligt många debattinlägg om demokratiska rättigheter och hot mot demokratin, har yttrandefrihetens egentliga villkor aldrig tagits upp för diskussion. Låt diskussion starta nu!